Pusselbitar

Det är en av de värsta känslorna jag någonsin upplevt, nu när vi inte verkar passa ihop längre. Jag ville lämna dig för allt som hänt - men ändå känns det som att det är jag som blir lämnad. Jag kanske är ett moment 22, precis som E tillslut sa.

Vet du hur ont det gör i mig när du inte svarar på mitt sms? Från att ha varit sambos, känns vi som främlingar som inte hörs av eller som måste bestämma tid för att ses - trots att detta fortfarande är ditt hem på många sätt. Förutom att jag inte är det - och jag är ju här.

Jag vet att du kanske sover - fast det verkar inte heller särskilt troligt med tanke på att barnen måste väckt dig för längesen. Du väljer enkelt att inte svara. Du väljer bort mig. Åh va du har valt bort mig under de senaste 6 månaderna.

Jag skulle valt dig - om du bara valde mig. Jag skulle valt dig framför alla. Jag hade flyttat ut i skogen med dig. Jag ville leva med dig för tillsammans med dig kände jag mig hel. Men du valde inte mig. Jag tror att du känner samma sak. Att jag inte valde dig. Så blev vi reaktioner på varandras val och allt blev pannkaka.

Jag sitter och hela min kropp kryper, skriker. Jag egentligen inte om det är saknaden av dig som är värst eller om det är känslan att vara bortvald, inte-värd-att-kämpa-för, någon man ger upp. Förmodligen det sistnämnda. Jag saknar nog inte dig särskilt mycket egentligen med tanke på hur längesen det var vi var vi. Hur längesen det var vi kysstes - jag menar på riktigt. En riktig kyss. Hur längesen det var jag andades in och ut snabbt för att du missade en av mina putande läppar-pussar och som du snabbt som attan var tvungen att kompensera för. Hur längesen det var jag luktade på din näsa... din underbara näsa. Hur längesen det var jag somnade i dina armar. Jag minns ärligt talat inte ens hur något av det här kändes - men det kändes i alla fall för nu är jag tom.

Jag tänkte innan att ensamheten kunde inte bli värre än den var - när du var hemma och jag var hemma men vi ignorerade varandra. Men jag hade fel. Den här ensamheten är värre. Jag vet ju dessutom att den kommer förbli - oavsett om jag vill det eller inte. För du vill nu - helt plötsligt. För jag är inte samma person som jag var, särskilt inte för dig. Du är förstås inte samma person som du var för mig en gång heller, och förmodligen inte samma person över huvud taget. Det är väl okej, folk förändras. Men jag var så beredd på att förändras tillsammans med dig. Bygga ett nytt jag tillsammans med dig. Jag måste vara stark, jag måste sluta skaka och krypa ur mitt skinn - jag måste fortsätta vilja det här.

Jag vill inte vara en sån person som måste distrahera sig själv för att må bra. Men jag tror jag blir tvungen. För att jag blir galen av mitt eget sällskap, av min ensamhet och av avsaknaden. Jag måste distrahera mig med vänner, utgångar, tinder och den där killen som faktiskt var så himla mysig. Det var så härligt att känna igen - och att känna mig som en värdig människa i en annan mans sällskap. För det har jag inte gjort i ditt, inte på länge. Jag har förmodligen fått dig att känns samma sak.

Egentligen är det mest du som ska säga förlåt. Om och om igen. Egentligen är det du som ska kolla på "Have you heard about the Morgans?" och apa efter huvudkaraktären i den filmen. Du borde älska mig och visa det oavsett om jag älskar dig tillbaka eller inte. Men jag vill också säga förlåt, och jag vill visa egentligen. Du är en bra människa, Ru. Du är det. Jag har aldrig varit så fascinerad av någon som av dig, och jag har aldrig blivit så väl omhändertagen som när du mådde bättre och klarade av både dig själv och mig. Jag har aldrig känt mig så trygg som med dig. Du är rolig, du är vacker och du är en ren och omtänksam själ. Jag kommer alltid att älska dig för det.

Men snälla, åh snälla. Bara svara mig.