Att förlåta

Jag har kommit fram till att man har mycket att förlåta i livet. Så vad innebär det att förlåta? Måste jag förlåta, och vad är motsatsen? Om jag inte känner mig redo att förlåta dig, vilken sinnesstämning är jag i då?

De säger att tiden läker alla sår, vilket är ett ordspråk som jag starkt har satt mig emot förr. Ju längre tid som går dock, så inser jag att det kanske stämmer. Innan var jag övertygad om att tiden ja okej, läker sår - men det kan enkelt rivas upp igen och kvar blir alltid ett ärr. Som sagt så måste jag nog svälja en liten del av min stolthet, och säga att jag kan ha haft fel. Eller jag har ändrat uppfattning. Eller så har jag kanske helt enkelt magisk och läkande hud...

Jag har varit så ledsen på människor i min närhet. Jag har varit ledsen och besviken på mina vänner och som jag förr trodde kunde bli mina vänner. De relationerna har definitivt påverkat vem jag är i sociala sammanhang idag och hur jag ser på vänskap. Jag har blivit hjärtekrossad. Ju mer jag skriver desto mer inser jag att man ändrar sig genom åren.... jag trodde nämligen aldrig att jag skulle bli särskilt påverkad av att bli dumpad. Jag är stolt som en lärka och vill bli behandlad som en prinsessa och vet att jag kan få den jag vill ha eller hellre klara mig ensam. Men jag blev dumpad, hjärtekrossad och deprimerad.

Förmodligen bottnar det i att jag, första gången jag blev ledsen på någon i min närhet, blev sårad av min pappa.

Idag lever jag som sambo tillsammans med, vad jag tror är min själsfrände. Innan han träffade mig så levde han en missbrukares liv. Han var långt nere i missbruket i vad han säger var mer än 10 år, och då är min älskling bara 30 idag. Jag blir mer och mer säker på att han är bipolär. Han har världens bästa idéer och en eldig energi, eller så är han långt nere i sig själv och deprimerad. Han har perioder som är mittimellan också, och han är den bästa människan jag vet. Han är min trygghet (konstigt nog), min passion och luften jag andas. Han är den jag har roligast med i hela vida världen och han är den vackraste jag sett. När jag träffade honom första gången så sa jag att hans eld tinade upp mitt inre. Mitt frusna hav. Han gjorde det livligt inom mig. Men i sina maniska dagar, så gör han mitt inre (och vårt hem) till ett stormigt landskap. Han är som en virvelvind som drar fram, och då är det inte lätt att vara empatisk som jag är. Jag verkar nämligen känna varenda en av hans sinnesstämning (i alla fall lite mer än vad jag klarar av ibland, i takt med mina egna) och jag kan på riktigt se hans energi. Kanske är det vad vissa kallar för aura.

Det jag vill komma till är att han gör inte alltid livet så lätt. Jag ska inte säga att jag är lätt att leva med, tvärtom - men nu skulle detta handla om att förlåta och inte vilken hagga jag kan vara att bo med.

De senaste dagarna har varit svåra känslomässigt, och med en fantastiskt människa som honom är det inte alltid lätt att sätta fingret på - även om det ofta räcker att jag förklarar för honom eller mina nära om hans energi, för att alla ska förstå att det är tufft. Men det är helt klart svårt att få ner i ord, i text. Han sov inte hemma i natt. Jag har varit iväg hos min familj idag och solat. När jag sitter i bilen på parkeringen utanför oss, redo att gå hem - så fastnar jag. Jag är så ledsen. Jag är så ledsen och arg men jag orkar inte - och jag vill inget hellre än att det ska bli bra så att vi kan kramas ikväll, hitta varandras inre och bara vara som vi kan vara. Men jag är stolt. Jag är så jävla stolt och ingen ska få höja rösten till mig, göra mig orolig eller arg. Som han har gjort idag. Så jag sitter där i bilen, och jag kommer ingenstans. Rätt som det är så ser jag pappa komma emot mig.

Pappa verkar ha utvecklat någon form av radar.... tro mig det har inte alltid varit så. Pappa har aldrig, i alla fall inte som det verkat, kunnat känna vad jag eller någon annan i vår familj känner. I alla fall inte när det varit känslor som är otrevliga eller jobbiga. Eller kanske är han som jag - och har känt allas känslor hela tiden, men inte kunnat sortera dom och så har det blivit för mycket. Han kanske har lärt sig sortera. Hur som helst så lyckas han bokstavligt talat hitta mig mitt i ett bryt, mitt på gatan när jag inte kommer ur bilen. Han rullar mot mig med sin motorcykel och utan att jag hunnit öppna bildörren så ser han oroligt på mig. Jag brister som vanligt ut i ett vattenfall av ord, jag kan ju inte få stopp på mig själv. Utan min familj är jag inget och dom måste få veta allt som händer i mitt liv. Dom är min livlina och mitt filter, de som ser genom mina ögon fast med sitt egna perspektiv. Det är livsviktigt och nyttigt för att inte förblindas av kärlek eller en inre strid.

Efter att ha pratat med pappa är jag givetvis inte särskilt ledsen längre. Mer arg och stolt. Ingen ska få sätta sig på pappas, flicka. Vill han, min älskling, inte kämpa för mig - så dra då.

Men det är ju just det. Det var så jag kände med pappa också. Bara det att han kämpade faktiskt inte... han drog. Eller... han har alltid funnits där men  han valde inte mig och sin familj, han valde inte pappas tös och kvinnan som fött hans barn - han valde henne. En annan. Jag har varit så ledsen på min pappa. Det var ett sådant svek och ännu värre blev det väl då det var jag som ertappade honom många gånger, utan att berätta för någon... jag var ju fortfarande pappas tjej. Men det var jag som fick ta hans lögner, först helt ensam.

Men jag förlät pappa... Det har tagit många gräl, packade väskor och tårar. Det har tagit många klick i örat och funderingar - och vi båda har fått svälja vår stolthet många gånger, för att vi älskar varandra och  vi är familj. Kanske är de dagar jag är grinig på pappa mina ärr som kliar eller något sår som rivs upp... men de dagarna blir färre och färre. Jag sa innan att jag inte har förlåtit honom, men jag har accepterat hans livsval och jag älskar honom. Men om jag inte förlät honom - var är vi då? Jag måste ha förlåtit honom. För jag är inte arg längre. I alla fall inte allmänt. Jag blev arg igår när jag och mamma pratade om alla lögner och skilsmässan, eller jag blev väl framför allt ledsen. Ledsen över att mamma och pappa inte kommer stå och hålla om varandra på mitt bröllop, eller när deras barnbarn ser världen för första gången. Ledsen över att behöva svälja stolthet och bjuda med pappas "henne" bara för att jag älskar min pappa. Men jag har förlåtit honom.

Är man stark eller svag när man förlåter någon som gjort en ledsen? Vad är jag om jag inte förlåtit någon - måste jag vara arg eller likgiltig då? Eller kan man låta livet rulla på som om ingenting hänt för att sedan få ett bryt i bilen eller på köksgolvet - när sorgen kommer över en? Kommer sorgen ändå över en även om man förlåtit?

Hur många gånger ska man förlåta sin fantastiska och alldeles underbara, men missbrukande och bipolära själsfrände? Jag är förvirrad.