måndag 10 mars 2014

Balans

Jag känner att jag faktiskt hittat en väldigt fin balans i livet. Jag kan irriterar mig nästan aldrig på något eller någon, och gör jag det så reflekterar jag över varför jag blir irriterad. Ett exempel:

Härom veckan åkte jag tåg. Med ganska mycket folk ombord, hade jag 2 ungdomar (haha! när man kan säga så och det är sant.... ) framför mig som satt och pratade. Dom pratade väldigt fint till varandra. Men med sina väskor utspridda och en upprepad mening som "Åh jag vill bara komma hem och skriva i min dagbok!", och när killen tog fram sin gitarr och började spela högre än min musik i hörlurarna - så blev jag irriterad. Jag störde mig på att dom skulle vara så speciella och för att de skulle ta sån plats utan att visa någon särskild hänsyn till andra runtomkring.

Men sen tänkte jag efter. Vad har jag för rätt att bli irriterad på andra människor? Hallå det var väl inget bibliotek liksom, vi satt ju på ett tåg. Ett annars väldigt tyst tåg förvisso men ändå. Det är väl helt underbart att hon vill skriva dagbok? Att han inte kan hålla sig från att spela på sin gitarr? Att de verkade så fria och bekymmerslösa? Varför ska jag störa mig? Finns absolut ingen anledning.

Så igår, när jag åkte tåg hem från Aspedalen - så satt det en kille framför mig som luktade lite sådär unket ni vet, och han spelade gitarr. Han spelade så fint. Min första reaktion, precis som att den var inbyggd, var att bli lite irriterad. Men så insåg jag att jag tyckte om det. Han spelade alla mina favoritlåtar och jag tänkte tillbaka på mina tidigare reflektioner. Jag önskar att jag hade tackat honom för den fina musikstunden och för att han fick mig att ändra på mina vanor.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar