Vem...

Han sa att han såg mig som den glada tjejen. Jag tror att de gör det nu också. Alla andra. Och visst är jag glad, jag har så mycket i livet som gör mig bortskämd. Materiellt och spirituellt. Men så finns det där kvar, den där sorgen. Jag måste vara expert på att dölja det för jag lyckas till och med lura mig själv. Men så kan jag se på andra sidan av sängen, och så är det som om någon vrider på en kran och ut strömmar alla tankar och sorgsna känslor. Så mycket jag vill säga, så mycket jag önskar. Så mycket jag vill glömma och så mycket jag vill minnas. Jag vågar varken glömma eller minnas så jag är liksom fast. Fast i samma sinnesstämning - tom. Tom men fylld av ingenting. Och allt. Min mamma sa något som jag inte förstått innan, och det är hur jag identifierar mig med mina känslor. Så vem är jag om jag släpper taget om min sorg efter honom och oss? Vem är jag om jag inte längre visar mig glad, nyfiken och pigg? Vem är jag utan honom och vem är jag om inte allas? Vem kan någonsin veta.. 

Jag längtar tills det nya året. Nytt hem, nytt jobb, nya känslor..