Jag vet inte hur jag ska börja det här inlägget egentligen... Vet inte hur jag ska göra med den här bloggen nu. Vet inte hur jag ska släppa den här drömmen..
Jag kom in på mina drömmars skola! Hela sommaren har gått till att vända på papper, betala myndigheter och nervositet över beslut. Men hela tiden har jag sett mig själv där i dansens huvudstad. Jag har gjort allting rätt. Har mer pengar än vad man behöver, visat alla papper, inget snedsteg - och ändå får jag inte mitt visum. Hade varit så mycket lättare om man kunde lägga skulden på sig själv, men det kan jag inte. Jag vet att jag gjort allt rätt, allt jag kunnat. Nu är det bara att ge upp...
Eller? Jag är så trött på allt det här. Är så trött på att inte kunna sova hela nätter för att det enda som snurrrar i huvudet är M1 visum blandat med piruetter på Broadway. Men detta är ju min dröm. Jag är ju så nära.
Gått igenom alla känslor igår när beslutet kom. Gråtit, varit arg, tom, skrattat åt det och accepterat det. Idag känns det förfärligt om jag ska vara ärlig. Känns som om det börjar om från början... Som om min dröm varit en fin glaskula som jag hållit i mina händer, hårt men försiktigt. Velat gömma den länge men så denna sommaren har jag vågat visa den för alla. Jag hade anledning att visa den för alla för min dröm skulle bli verklighet.. och så kommer någon och stöter den ur mitt grepp, och den går i tusen bitar. Vad gör man då?
Helt ärligt... sopar man upp bitarna och kastar bort allt? Eller lägger man sig ner på golvet och plockar upp bit för bit, tills man har hela sin glaskula i handen igen? Jag vet inte vad jag ska göra..
Hur som helst vill jag tacka alla som stöttat mig hela vägen, och speciellt nu när min glaskula till dröm gick i tusen bitar. Verkligen, tack alla. Allt detta kanske känns överdrivet dramatiskt, men tack ändå. Det hjälper ska ni veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar